8

Agneta satt på uteserveringen vid torget. Hon gömde sig bakom stora solglasögon och såg nästan ut som en rik kvinna i Stockholms innerstad. Men tänk vad skenet bedrar.
När jag satt mig och fått mitt glas rosévin, ville hon skåla. Som för att fira att min sista arbetsdag? Jag skålade och log, svalde det fuktiga vinet. Det känns knappt konstigt att låtsas le längre.
"Jag är glad att få ha haft dig hos mig i dessa två månader", skrockade Agneta på sitt lantliga sätt. "Jag vet inte om jag hade klarat av att ta hand om min kära garnbutik helt själv!"
Och jag vet inte om jag hade klarat mig utan pengarna, tänkte jag och ställde ner mitt glas på den en gång vita duken.
Kvällen var ju nästan fin. Solnedgången speglades i Agnetas solglasögon och vinet var snart slut när någon knackade mig på axeln.
Jag vände mig om med samma fåniga, artiga leende fastklistrat på läpparna. Det var Katrin. Hennes smink var aningen utkletat i ansiktet och hon hade svårt att stå rakt.
"Jag ville bara säga...", började hon rätt lugnt. Jag hade kvar samma fåniga leende, det kändes med ens omöjligt att ändra min. Om Katrin hade varit nykter nog att fokusera på mina ögon hade hon inte funnit ett leende där. Katrin fyllde lungorna med luft innan hon attackerade:
"Du är en jävla svikare. Alltså, ärligt. Du är den mest otacksamma bitch jag någonsin har träffat! Och det menar jag, Lilly!"

Trana låg och sov när jag kom hem. Samma usla grimas mötte mig i spegeln.
Sedan utförde jag den största av synder.
Jag rev ner kylskåpspoesin.