7

Jag gick en promenad ner till affären. Det hänger regn i luften, liksom väntar på ett klartecken för att börja falla. Hallonglass, sparris, kattmat(kalkon i gelé), mjölk, grönt te med smak av citrus, russinbröd.
Jag ställde in mjölken i kylen och stängde kylskåpsdörren. Dikten fångade min blick en sekund. Kylskåpspoesi. Små magneter med ord mot den vita ytan. Dikten han skrev. Den sitter kvar. Jag läste den. Trots att jag läst den tusen gånger innan.
Blicken dröjde sig kvar vid sista ordet.
...vänta
Då strök sig Trana mot mina strumpbyxor och fick håren på mina armar att ställa sig i givakt.

6

Katrin gick nyss. Hon spontanbesökte mig med en vinflaska under armen och en melon i en platspåse.
Helt otroligt vad folk verkar känna sig spontana nuförtiden. Först pappa och sedan Katrin.
I båda fallen väntade jag mest på att de skulle gå. Jag orkar inte le bajsnödigt, skratta åt dåliga skämt och prata om heminredning eller något annat som inte intresserar mig.
Men jag måste erkänna att melonen var god och att vinet värmde. Nu är det mörkt utanför sovrumsfönstret men utanför vardagsrummet lyser gatlyktorna. Trana sitter där och ser mot himlen. Jag undrar vad hon tänker på.

5

Igår gick vi till kyrkogården. Pappa köpte en vit ros på vägen dit. Han fingrade nervöst på den hela promenaden. Väl framme la han den på marken, backade några steg och tryckte Arsenal-kepsen mot bröstet. Trots kylan såg hans panna aningen svettig ut.
Gruset knarrade under sulorna när vi gick därifrån. Han höll kepsen mot bröstet tills vi kom ut på gatan igen.
"Hur är det med Margareta?", frågade jag.
"Det är fint. Hon håller på att sticka en tröja till mig."
"Charmigt."
"Om du kommer över på en bit mat skulle hon bli glad."
"Skulle inte du bli glad?"
"Jo, förstås. Hon skulle kanske kunna göra en tröja åt dig med"

När vi kom in mötte Trana oss vid dörren.

4

Gissa vad.
Pappa är här.
Han fick väl dåligt samvete för att vi aldrig ses. Han kom hit och knackade på dörren igår. Bara sådär. Som om det är ett helt vanligt fredagsbeteende för en far som bor tiotals mil från sin dotter att spontanbesöka henne. Lite ironiskt det där, egentligen. Att jag bor kvar i staden min pappa lämnade. Det borde kanske vara tvärtom.
Jag öppnade dörren och såg ner på hans skor. Mörkt röda i skinn. Gubbskor.
Han sov på soffan inatt. Jag vågar inte fråga hur många nätter han kommer stanna. Jag vågar inte säga något om min jobbsituation. Han tror att jag är sjukskriven, det är nog bäst så.

Han envisades med att han skulle göra kaffe i min maskin, trots att han aldrig använt den. Kaffet blev äckligt och blaskigt. Jag hällde ut min kopp i diskhon. Själv sitter han och dricker sitt kaffe långsamt vid matbordet. Han säger att "Det här kaffet är det väl inget fel på"
Men jag kan å andra sidan inte minnas en enda gång pappa erkänt att han misslyckats.
Förut droppade han den smickrande kommentaren: "Du ser grå ut, Lilly. I ansiktet"
"Tack"
"Var inte så sarkastisk, du vet att jag inte menar något illa."
"Nej, det vet jag inte"
"Jag bara tycker du ser annorlunda ut, liksom tom"
Och när han tar tag om örat på koppen lägger sig huden på handryggen i veck.

3

Jag fick ett sms nyss. Det var från Katrin. Hon skrev att det är tomt på jobbet utan mig, att hon saknar mig.
Jag saknar inte henne.
Sofftyget sticker lite mot huden på mina lår. Jag stänger av ljudet på TVn. Människorna rör på munnarna utan att ge ifrån sig ett enda ljud. Det är för mörkt i rummet. Allt är för mörkt.
Trana stryker sig mot mitt högra smalben. Hennes päls glänser i ljuset från TVn.
Jag sätter på ljudet igen.

2

Jag gör som Trana, sätter mig i fönstret och ser ut på världen. Gatan där nere lockar inte mig. Regnet mot asfalten är för dom som behöver komma ner på jorden. Inte för dom som redan ligger raklånga och pressade mot den. Inte för oss som har skickat tillbaka hjärtat vi fick för påseende. Lagt det i kuvertet med det redan betalade portot och lagt det på lådan. Sett postbilen hämta det och köra iväg.
Klockan är elva på dagen och människor på den regniga gatan har bråttom idag. Som alla dagar. Jag har ont i halsen och ont i huvudet och lite ont i stortån också.

1

En fågel slår sig ner på andra sidan fönstret. Trana slår med tassen mot glasskivan.
Fågeln vill inte vara kvar längre. Jag tycker att den ser lite stött ut innan den sträcker ut vingarna och flyger iväg.
Jag äter upp det sista av mitt ägg.