4

Gissa vad.
Pappa är här.
Han fick väl dåligt samvete för att vi aldrig ses. Han kom hit och knackade på dörren igår. Bara sådär. Som om det är ett helt vanligt fredagsbeteende för en far som bor tiotals mil från sin dotter att spontanbesöka henne. Lite ironiskt det där, egentligen. Att jag bor kvar i staden min pappa lämnade. Det borde kanske vara tvärtom.
Jag öppnade dörren och såg ner på hans skor. Mörkt röda i skinn. Gubbskor.
Han sov på soffan inatt. Jag vågar inte fråga hur många nätter han kommer stanna. Jag vågar inte säga något om min jobbsituation. Han tror att jag är sjukskriven, det är nog bäst så.

Han envisades med att han skulle göra kaffe i min maskin, trots att han aldrig använt den. Kaffet blev äckligt och blaskigt. Jag hällde ut min kopp i diskhon. Själv sitter han och dricker sitt kaffe långsamt vid matbordet. Han säger att "Det här kaffet är det väl inget fel på"
Men jag kan å andra sidan inte minnas en enda gång pappa erkänt att han misslyckats.
Förut droppade han den smickrande kommentaren: "Du ser grå ut, Lilly. I ansiktet"
"Tack"
"Var inte så sarkastisk, du vet att jag inte menar något illa."
"Nej, det vet jag inte"
"Jag bara tycker du ser annorlunda ut, liksom tom"
Och när han tar tag om örat på koppen lägger sig huden på handryggen i veck.