10

Jag ser på barn som suckar mot sjuttonhundratalsklänningar. Jag ser gamla serviser reflekteras i de nyfikna pensionärernas glasögon.
Vad som hände förr intresserar mig egentligen inte, men jag gillar att se vad som är nu.
Nu petar en tant sig i näsan när hennes väninna vänt sig bort för att läsa på en informationsskylt. Sådant roar mig mer än kunskapen om hur bönderna på artonhundratalet mådde.

I plastpåsen som jag släpar genom muséet ligger önskningar om ett nytt liv. Någon som såg ner i påsen skulle kanske tro att jag bunkrar upp för semestern. Låneböcker, konserver och en trisslott. Men det är bara vaga önskningar. Jag vill bli en läsande, ätande och vinnande människa.
Man kan ju alltid hoppas.

9

Nedanför mitt praktiskt stora kylskåp ligger ordet utspridda. Jag tror Trana just svalde resa.
Jag ligger kvar i soffan. Jag kommer aldrig att komma härifrån.

8

Agneta satt på uteserveringen vid torget. Hon gömde sig bakom stora solglasögon och såg nästan ut som en rik kvinna i Stockholms innerstad. Men tänk vad skenet bedrar.
När jag satt mig och fått mitt glas rosévin, ville hon skåla. Som för att fira att min sista arbetsdag? Jag skålade och log, svalde det fuktiga vinet. Det känns knappt konstigt att låtsas le längre.
"Jag är glad att få ha haft dig hos mig i dessa två månader", skrockade Agneta på sitt lantliga sätt. "Jag vet inte om jag hade klarat av att ta hand om min kära garnbutik helt själv!"
Och jag vet inte om jag hade klarat mig utan pengarna, tänkte jag och ställde ner mitt glas på den en gång vita duken.
Kvällen var ju nästan fin. Solnedgången speglades i Agnetas solglasögon och vinet var snart slut när någon knackade mig på axeln.
Jag vände mig om med samma fåniga, artiga leende fastklistrat på läpparna. Det var Katrin. Hennes smink var aningen utkletat i ansiktet och hon hade svårt att stå rakt.
"Jag ville bara säga...", började hon rätt lugnt. Jag hade kvar samma fåniga leende, det kändes med ens omöjligt att ändra min. Om Katrin hade varit nykter nog att fokusera på mina ögon hade hon inte funnit ett leende där. Katrin fyllde lungorna med luft innan hon attackerade:
"Du är en jävla svikare. Alltså, ärligt. Du är den mest otacksamma bitch jag någonsin har träffat! Och det menar jag, Lilly!"

Trana låg och sov när jag kom hem. Samma usla grimas mötte mig i spegeln.
Sedan utförde jag den största av synder.
Jag rev ner kylskåpspoesin.

7

Jag gick en promenad ner till affären. Det hänger regn i luften, liksom väntar på ett klartecken för att börja falla. Hallonglass, sparris, kattmat(kalkon i gelé), mjölk, grönt te med smak av citrus, russinbröd.
Jag ställde in mjölken i kylen och stängde kylskåpsdörren. Dikten fångade min blick en sekund. Kylskåpspoesi. Små magneter med ord mot den vita ytan. Dikten han skrev. Den sitter kvar. Jag läste den. Trots att jag läst den tusen gånger innan.
Blicken dröjde sig kvar vid sista ordet.
...vänta
Då strök sig Trana mot mina strumpbyxor och fick håren på mina armar att ställa sig i givakt.

6

Katrin gick nyss. Hon spontanbesökte mig med en vinflaska under armen och en melon i en platspåse.
Helt otroligt vad folk verkar känna sig spontana nuförtiden. Först pappa och sedan Katrin.
I båda fallen väntade jag mest på att de skulle gå. Jag orkar inte le bajsnödigt, skratta åt dåliga skämt och prata om heminredning eller något annat som inte intresserar mig.
Men jag måste erkänna att melonen var god och att vinet värmde. Nu är det mörkt utanför sovrumsfönstret men utanför vardagsrummet lyser gatlyktorna. Trana sitter där och ser mot himlen. Jag undrar vad hon tänker på.

5

Igår gick vi till kyrkogården. Pappa köpte en vit ros på vägen dit. Han fingrade nervöst på den hela promenaden. Väl framme la han den på marken, backade några steg och tryckte Arsenal-kepsen mot bröstet. Trots kylan såg hans panna aningen svettig ut.
Gruset knarrade under sulorna när vi gick därifrån. Han höll kepsen mot bröstet tills vi kom ut på gatan igen.
"Hur är det med Margareta?", frågade jag.
"Det är fint. Hon håller på att sticka en tröja till mig."
"Charmigt."
"Om du kommer över på en bit mat skulle hon bli glad."
"Skulle inte du bli glad?"
"Jo, förstås. Hon skulle kanske kunna göra en tröja åt dig med"

När vi kom in mötte Trana oss vid dörren.

4

Gissa vad.
Pappa är här.
Han fick väl dåligt samvete för att vi aldrig ses. Han kom hit och knackade på dörren igår. Bara sådär. Som om det är ett helt vanligt fredagsbeteende för en far som bor tiotals mil från sin dotter att spontanbesöka henne. Lite ironiskt det där, egentligen. Att jag bor kvar i staden min pappa lämnade. Det borde kanske vara tvärtom.
Jag öppnade dörren och såg ner på hans skor. Mörkt röda i skinn. Gubbskor.
Han sov på soffan inatt. Jag vågar inte fråga hur många nätter han kommer stanna. Jag vågar inte säga något om min jobbsituation. Han tror att jag är sjukskriven, det är nog bäst så.

Han envisades med att han skulle göra kaffe i min maskin, trots att han aldrig använt den. Kaffet blev äckligt och blaskigt. Jag hällde ut min kopp i diskhon. Själv sitter han och dricker sitt kaffe långsamt vid matbordet. Han säger att "Det här kaffet är det väl inget fel på"
Men jag kan å andra sidan inte minnas en enda gång pappa erkänt att han misslyckats.
Förut droppade han den smickrande kommentaren: "Du ser grå ut, Lilly. I ansiktet"
"Tack"
"Var inte så sarkastisk, du vet att jag inte menar något illa."
"Nej, det vet jag inte"
"Jag bara tycker du ser annorlunda ut, liksom tom"
Och när han tar tag om örat på koppen lägger sig huden på handryggen i veck.